Jag är en stark förespråkare för att bilder gör sig bäst på papper, helst på väggen, men även som bok eller bara en print att hålla i handen. Det ger bilderna så mycket mer liv och jag tycker jag tittar på bilder på ett annat sätt när de är på papper. Det blir en upplevelse i sig att känna papprets tyngd, struktur och tjocklek mellan fingrarna. Utskrifter kostar en slant men jag tycker det är värt pengen i de flesta fall. Om man bortser från skrivaren i sig själv, som kan kosta allt från någon tusenlapp upp till vad man får betala för en mindre bil, eller pappret där det är lättare att förstå varför vissa typer kostar mer än andra. Det som återstår är bläck, och det går det oftast åt en hel del under en skrivares livslängd. Alla skrivartillverkare rekommenderar av naturliga skäl sitt eget bläck, alla avråder från tredjepartsbläck och i många fall upphör även garantin att gälla om man använder något annat bläck. För några år sedan var det inte ovanligt med skräckhistorier om dåligt tre
I veckan började jag kursen ” Läsa bild, prata bild ” med Göran Segeholm. Det kommer bli en väldigt spännande resan att gå en fotokurs utan att ta en enda egen bild. Bara tycka och tänka om andras bilder. Hur konstigt det än kan låta var det just det som lockade mig. Att utveckla mitt språk för att beskriva hur kan känner och uppfattar bilder. Inte bara nöja mig med att ”den här bilden gillar jag” eller ”den här gillar jag inte” utan att riktigt förstå eller kunna sätta ord på varför. Strax efter att jag anmälde mig i vintras läste jag Joakim KE Johansson intressanta blogg om gatufoto ” Urballade svartvita bilder med normalen ” och fick nästan lite kalla fötter. Var det här verkligen kursen jag ville gå, eller borde gå? Mot slutet av artikeln pratar Joakim om att göra en smakresa och lära sig se fler nyanser och aspekter av det man nördar ner sig i, vilket i sig låter positivt och spännande. Han drar parallellen till vinkännaren som med hög precision kan ha åsikter om vin, vad hen gill